Vad är D-vitaminbrist?

Kort om D-vitaminbrist

D-vitaminbrist betyder att kroppen under en längre tid har för lite D-vitamin för att kunna hålla kalcium- och fosfatbalansen i ordning. Då fungerar inte skelettets uppbyggnad som det ska, och kroppen behöver börja “låna” kalcium från skelettet för att klara vardagen. [1]

I vården mäter man nivåerna genom ett blodprov som visar 25-hydroxi-D-vitamin, ofta förkortat 25-OH-D. Det är den form som bäst visar hur dina depåer ser ut. [1][7]

I många svenska kunskapsstöd används ungefär dessa gränser: [1][7]

- under cirka 25 nmol/l: brist

- cirka 25 till 50 nmol/l: otillräcklig nivå

- över cirka 50 nmol/l: tillräcklig nivå för skeletthälsa hos de flesta

När bristen blir tydlig kan barn utveckla rakit, med mjukt och formbart skelett, och vuxna kan få osteomalaci, som ger skelettsmärta och muskelsvaghet.[1] Mildare brist märks ofta knappt alls, och upptäcks ibland först genom blodprov, fall eller frakturer.

I Sverige är svår D-vitaminbrist ovanlig, men många ligger ändå i gränslandet eller något lågt, särskilt under vinterhalvåret.[1][4]

Hur vanligt är D-vitaminbrist i Sverige?

Det finns ingen enda siffra som gäller alla, men både 1177 och svenska myndigheter beskriver ungefär samma bild:[1][4][5]

- svår brist med rakit eller uttalad osteomalaci är ovanlig

- sänkta eller otillräckliga nivåer är ganska vanliga i riskgrupper

- de lägsta nivåerna ser man oftast under vintern

Särskilt utsatta är bland annat: [1][3][4][5]

- äldre

- personer med mörk hud

- personer som bär heltäckande klädsel

- personer som sällan är ute i dagsljus

- personer som inte äter fisk eller berikade livsmedel

Med andra ord är brist inte något som bara drabbar “någon annan” utan något som många i Sverige kan ligga i riskzonen för, utan att veta om det.

Medicinska tillstånd som påverkar D-vitaminupptag

Ibland räcker det inte med bra mat och lite sol. Vissa tillstånd gör att kroppen helt enkelt har svårare att ta hand om D-vitamin som till exempel:[1][7]

- mag- och tarmsjukdomar som ger sämre upptag, till exempel celiaki eller inflammatorisk tarmsjukdom

- större tarmkirurgi eller gastric bypass

- kronisk leversjukdom och svår njursjukdom, som påverkar omvandlingen till aktivt D-vitamin

- vissa läkemedel, bland annat en del epilepsimediciner, som kan öka nedbrytningen av D-vitamin

I dessa situationer behövs ofta mer individanpassad uppföljning och behandling.

Orsaker till D-vitaminbrist

Den största delen av vårt D-vitamin bildas i huden när vi vistas i solen. Det är framför allt UVB-ljuset som gör jobbet. I Sverige räcker solens höjd bara sommartid för en effektiv D-vitaminbildning.[1][9]

Flera saker kan göra att du inte bildar tillräckligt:[1][3][9]

- du är ute väldigt lite

- du bär heltäckande kläder

- du har mörk hud, vilket fungerar lite som ett naturligt solskydd

- du är äldre, då huden inte bildar lika mycket D-vitamin som tidigare

Blir sommaren kort, eller solen för sällsynt, hinner depåerna inte byggas upp inför vintern.

Bristfällig kost

Kosten står för en mindre del av ditt D-vitamin, men kan ändå göra stor skillnad. D-vitamin finns naturligt i till exempel:[2][4][5]

- fet fisk

- ägg

- vissa animaliska livsmedel i mindre mängd

Dessutom är bland annat mjölkprodukter, växtdrycker och matfetter ofta berikade med D-vitamin i Sverige.[2][4][5]

Du löper större risk för lågt intag om du:[2][5][11]

- sällan eller aldrig äter fisk

- väljer produkter utan D-vitaminberikning

- äter helt vegetabiliskt utan att kompensera med berikade produkter eller tillskott

För personer i riskgrupp räcker kosten ofta inte hela vägen, utan tillskott blir en viktig del.[4][5]

Vad är D-vitamin och hur bildas det?

D-vitamin brukar kallas vitamin, men uppför sig i kroppen mer som ett hormon. Det styr upptag och omsättning av kalcium och fosfat och är därmed en nyckelspelare för ditt skelett.[1][2][7] Du får i dig D-vitamin på två sätt: via maten och via huden när du är i solen. Därefter sker två steg i kroppen: [7]

1. I levern omvandlas D-vitamin till 25-OH-D

2. I njurarna omvandlas det vidare till den aktiva formen

Bristsjukdomarna rakit och osteomalaci är väl kända, men D-vitamin spelar också roll för muskler och fallrisk, särskilt hos äldre.[1][7]

D-vitaminets olika former: D3 och D2

D-vitamin finns främst i två former:

- D3 (kolekalciferol) – bildas i huden och finns i animaliska livsmedel

- D2 (ergokalciferol) – finns i vissa svampar och som tillsats i vissa berikade produkter

I blodprovet mäts oftast total 25-OH-D, alltså summan av D2 och D3.[1][7] För dig som patient spelar det mindre roll vilken form du får, så länge nivåerna totalt sett blir tillräckliga.

Varför behöver kroppen D-vitamin?

D-vitamin gör att tarmen blir bättre på att ta upp kalcium ur maten. Om D-vitamin saknas minskar upptaget, PTH stiger och kroppen börjar ta kalcium från skelettet.[1][7][12]

På sikt kan detta leda till:[1][7][12]

- rakit hos barn

- osteomalaci hos vuxna

- ökad frakturrisk, särskilt hos äldre eller personer med redan skört skelett

Därför ingår D-vitamin ofta i behandlingen när man vill förebygga frakturer, ofta tillsammans med kalcium och andra läkemedel.[1][12]

D-vitaminets påverkan på immunförsvaret

D-vitaminreceptorer finns i många av kroppens immunceller, och D-vitamin är med och påverkar hur immunförsvaret fungerar.[7] Forskare har undersökt om det finns samband mellan D-vitamin och till exempel luftvägsinfektioner, men resultaten har varit blandade och inte helt tydliga.

Svenska myndigheter lyfter därför framför allt den väl dokumenterade nyttan för skelett och muskler, snarare än D-vitamin som en allmän kur mot infektioner.[1][7] D-vitamin är alltså viktigt som grund för hälsan, men kan inte ersätta vaccinationer eller annan medicinsk behandling.

Rekommenderat dagligt intag av D-vitamin

Svenska råd bygger på de nordiska näringsrekommendationerna. I praktiken ser det ut ungefär så här i patient- och kostråd:[4][5][11]

- spädbarn och barn: 10 mikrogram per dag

- vuxna: 10 mikrogram per dag

- personer med tydligt ökad risk, till exempel mycket liten solexponering: upp till 20 mikrogram per dag

I vården kan man ibland ge högre doser under en kortare behandlingsperiod, men då med kontroll och uppföljning.[1][7]

Referensvärden för D-vitamin i blodet

När vården tolkar ett prov på 25-OH-D brukar man använda ungefär:[1][7]

- under 25 nmol/l: brist

- 25 till 50 nmol/l: otillräcklig nivå

- över 50 nmol/l: tillräckligt för de flesta

Väldigt höga nivåer under lång tid kan i sin tur bli ett problem, bland annat genom högt kalcium och risk för njursten. Därför avråder myndigheter från att ta stora doser utan tydlig anledning.[6][8]

Riskgrupper för D-vitaminbrist

När vi blir äldre händer mycket som påverkar D-vitaminet:[1][3][12]

- huden bildar mindre D-vitamin

- vi är ofta mer inomhus

- aptit och kostvanor kan förändras

- sjukdomar och läkemedel kan påverka upptaget

I kostråd till äldre lyfter man just kombinationen av näringstät mat, gärna med fet fisk, ägg och berikade produkter, samt rekommenderade tillskott.[3]

Personer med mörk hud

Mörk hud innehåller mer melanin, vilket ger ett slags naturligt solskydd. Det gör att huden bildar mindre D-vitamin vid samma solexponering som ljus hud.[1][4][11]. Personer med mörk hud som dessutom vistas lite i solen eller bär heltäckande klädsel har därför en klart ökad risk för brist, och hos barn även för rakit om man inte använder tillskott.[1][4][11]

Gravida och ammande kvinnor

När du är gravid eller ammar är det extra viktigt att både du och barnet får tillräckligt med D-vitamin och kalcium. Råd till gravida tar upp bland annat fiskkonsumtion, berikade livsmedel och tillskott när intaget annars blir lågt.[4][5][10]

Om mamman har uttalad D-vitaminbrist kan även fostret och det nyfödda barnet få låga nivåer, vilket kan påverka skelettutvecklingen.[1]

Vanliga symtom vid D-vitaminbrist

Symtomen kan smyga sig på och varierar beroende på hur länge och hur kraftig bristen är. Lätta sänkningar märks ibland inte alls, medan tydlig brist oftare ger besvär.[1]

Skelett- och muskelsymtom

Det här är de klassiska symtomen vid mer uttalad brist:[1][12]

- dov värk i rygg, höfter, bäcken eller revben

- ömhet om du trycker över skelettet

- muskelsvaghet, till exempel att det känns tungt att gå i trappor eller resa sig från en stol

Hos vuxna kan det handla om osteomalaci, och hos äldre om en kombination av muskelsvaghet och skört skelett, vilket ökar risken för fall och frakturer.[1][12]

Trötthet och nedstämdhet

Många som utreds för D-vitaminbrist beskriver trötthet och nedsatt ork. Ibland förekommer även nedstämdhet.[1] Samtidigt är det här symtom som är väldigt vanliga och kan bero på mycket annat än D-vitamin, till exempel stress, sömnbrist, depression eller annan sjukdom.

Målet i vården är därför att undvika brist, inte att använda D-vitamin som behandling mot alla former av trötthet eller nedstämdhet.

Hudproblem och håravfall

Hudproblem och håravfall har ofta flera olika orsaker. I vissa studier har man sett att låga D-vitaminnivåer kan förekomma tillsammans med vissa hud- och hårbesvär, men sambanden är inte lika tydliga som för skelettsjukdomar.[7]

I praktiken betyder det att man framför allt riktar in sig på att behandla brist när det också finns andra tecken, till exempel skelett- eller muskelsymtom.

Övriga symtom: yrsel, domningar och huvudvärk

En del beskriver diffusa symtom som huvudvärk, yrsel, stickningar eller en allmän värkkänsla. De här symtomen är vanliga i befolkningen och kan ha många olika orsaker.[1][7] Blodprov på D-vitamin kan vara aktuellt om du både har sådana symtom och tydliga riskfaktorer, men brukar inte tas enbart för ospecifik trötthet.

D-vitaminbrist hos barn

Hos barn kan uttalad D-vitaminbrist leda till rakit. Typiska tecken är:[1][11]

- mjuk eller platt skalle hos små barn

- försenad motorisk utveckling och sen gångdebut

- böjda ben eller synliga felställningar

- smärta vid belastning och ovilja att stå eller gå

Mildare brist kan vara svår att upptäcka och fångas ofta upp genom riktad provtagning hos barn som man vet tillhör en riskgrupp.

Konsekvenser av obehandlad D-vitaminbrist hos barn

Om bristen inte behandlas kan skelettförändringarna bli bestående, med kvarstående felställningar, smärta och ökad risk för frakturer senare i livet.[1][11]. För att undvika detta rekommenderas D-vitamindroppar till alla barn under de första två levnadsåren, och längre till barn i vissa riskgrupper, till exempel med mörk hud, heltäckande klädsel eller lågt intag av berikade livsmedel. [4][11]

Diagnostisering av D-vitaminbrist- blodprov för att mäta D-vitaminnivåer

Vid misstanke om D-vitaminbrist tar man ett blodprov som mäter 25-OH-D.[1] För att få en helhetsbild kompletterar man ofta med:

- kalcium och fosfat

- PTH

- prover som visar hur lever och njurar fungerar

På så sätt kan läkaren både bedöma hur uttalad bristen är och om något annat i kroppen också är påverkat.[1][7]

När bör man testa sina D-vitaminnivåer?

Svenska kunskapsstöd är ganska tydliga: D-vitaminprov behöver inte tas på alla. Men det är motiverat vid tydliga skäl, till exempel:[1]

- misstanke om rakit eller osteomalaci

- upprepade frakturer utan större våld eller känd osteoporos

- uttalad muskelsvaghet eller falltendens hos äldre

- känd malabsorption eller svår njur- eller leversjukdom

- barn och vuxna i tydliga riskgrupper som också har symtom

Hos många riskgrupper räcker det att följa generella råd om kost och tillskott, så länge doserna håller sig inom det som anses säkert.[5][6]

Behandling av D-vitaminbrist

När en brist är konstaterad behandlar man oftast med D-vitamin som läkemedel eller kosttillskott. Behandlingen består oftast av två delar:[1][7]

- en något högre startdos under en tidsbegränsad period

- därefter en lägre underhållsdos, ofta i nivå med eller lite över det rekommenderade dagliga intaget

Vid osteoporos kombineras D-vitamin ofta med kalcium och andra läkemedel som minskar frakturrisken.[12]

För höga doser under lång tid kan däremot ge problem: förhöjt kalcium, njursten och i värsta fall njurskada. Därför avråder man från att kombinera flera D-vitaminpreparat eller ta mycket höga doser utan att ha pratat med vården.[6][8]

Naturliga källor till D-vitamin

Behandling handlar inte bara om tabletter, utan också om att se över vad du äter:[2][3][4]

- fet fisk, som lax, makrill och sill

- ägg

- mjölkprodukter, växtdrycker och matfetter berikade med D-vitamin

För den som sällan äter sådana livsmedel, eller som äter helt växtbaserat utan berikade produkter, blir tillskott ofta en viktig pusselbit.[4][5][11]

Förebyggande åtgärder mot D-vitaminbrist

Det bästa skyddet mot D-vitaminbrist är en kombination av mat, lagom mycket sol och tillskott för den som behöver. Svenska råd lyfter särskilt:[2][3][4][5]

- ät fisk flera gånger i veckan om du kan

- välj berikade mejeriprodukter eller växtdrycker

- följ rekommendationer om D-vitamintillskott till små barn, äldre och andra riskgrupper

- var extra uppmärksam om du är vegan, har mörk hud eller sällan vistas ute i solen

För äldre är det särskilt viktigt att maten är både energirik och näringstät, med fokus på protein och D-vitamin, för att minska risken för fall och frakturer.[3][12]

Solexponering på ett säkert sätt

Sol är en gratis och effektiv källa till D-vitamin, men bara i lagom mängd. Kortare stunder i sommarsol på bar hud räcker för att kroppen ska kunna fylla på sina depåer, utan att du behöver sola länge.[4][9]

Generellt brukar man rekommendera:[4][9]

- regelbunden utevistelse under sommarhalvåret

- kläder, skugga och solskyddskräm vid längre stunder i stark sol

- att du följer kost- och tillskottsråd om du inte kan vara i solen alls

Poängen är inte att sola mer, utan att hitta en balans mellan sol, mat och tillskott.

Slutsats

D-vitaminbrist är framför allt en fråga om skeletthälsa. Låga nivåer kan ge rakit hos barn, osteomalaci hos vuxna och bidra till ökad frakturrisk, särskilt hos äldre och personer med andra riskfaktorer.[1][12]

Samtidigt har vi i Sverige goda möjligheter att förebygga brist. Berikade livsmedel, bra kostvanor och riktade tillskott till små barn, äldre och andra riskgrupper är centrala delar.[5][6][8]

Det viktiga är att undvika både brist och överdosering. Om du känner igen dig i en riskgrupp eller har symtom som kan tyda på brist är nästa steg att ta upp frågan med vården. Tillsammans kan ni avgöra om det räcker med kost och vanliga tillskott, eller om det behövs provtagning och mer riktad behandling.[1]

Källor

[1] 1177 Vårdguiden, kunskapsstöd för vårdpersonal: “Vitamin D-brist”
[2] 1177 Vårdguiden: “Bra att veta om näring”
[3] 1177 Vårdguiden: “Bra mat för äldre”
[4] 1177 Livsmedelsverket: “D-vitamin”
[5] Livsmedelsverket: “Vem behöver extra vitaminer och mineraler?”
[6] Livsmedelsverket: “Risker med kosttillskott”
[7] Läkemedelsboken (Läkemedelsverket): “Vitaminer, mineraler och spårämnen”
[8] Giftinformationscentralen, Läkemedelsverket: Faktablad om D-vitaminer och risker vid stora doser
[9] Läkemedelsverket: “Myter om solskydd”
[10] 1177 (länk till Livsmedelsverket): “Näring för gravida”
[11] 1177 (länk till Livsmedelsverket): “Vegansk mat för barn”
[12] 1177 Vårdguiden, kunskapsstöd för vårdpersonal: “Osteoporos”